Aldrig fara för liv när politiker skär ner på vården

Om en vecka inleds Vårdförbundets strejk, såvida parterna inte kan komma överens de närmaste dagarna. Den senaste tiden har arbetsgivarnas organisation SKR höjt tonläget mot facket. I ett brev till medlingsinstitutet hävdar de att den planerade strejken på några av landets universitetssjukhus skulle ”medföra akut fara för liv”. Men så låter det aldrig när politiker själva minskar bemanningen genom nedskärningar.

Tankesmedjan Balans är inte experter på vård och patientsäkerhet men vi har granskat vårdens budget under många år och förklarat hur ständiga nedskärningar gjort arbetsmiljön i vården allt sämre.

När vi lägger politikernas budgetdokument bredvid SKR:s uttalanden om risker med strejk så slår det oss att det aldrig är akut fara för liv när regionerna skär ner på vården. Istället så ses ofta nedskärningar som en möjlighet att ändra arbetssätt så att vården kan ”effektiviseras”. Men nu när fackförbundet står upp för sina medlemmar på ett sätt som skapar liknande effekter som nedskärningar, då låter det plötsligt på ett annat sätt från arbetsgivarna.

Civilminister Erik Slottner anser att nedskärningar i budget kan vara bra eftersom ”ett visst effektiviseringstryck alltid måste finnas. Och vi ser ju hela tiden att det finns möjligheter till effektiviseringar och förbättringar. Det här är väl ett tillfälle att sätta ännu hårdare tryck”. Sahlgrenskas sjukhusdirektör åsikt om nedskärningar är att ”för att kunna genomföra en så pass omfattande neddragning, krävs nya arbetssätt och en effektivare produktion”.

”Det handlar inte bara om att ta bort personer, vi måste också parallellt med det identifiera hur ska vi göra saker annorlunda mot hur vi gör idag” säger regiondirektören i Sörmland angående uppsägningar där alla regionens yrkesgrupper kan bli aktuella.

Skälet till att Vårdförbundet varslat om strejk är att deras medlemmar bränns ut på grund av sitt arbete och därför behöver kortare arbetstid för att orka stanna i yrket (läs gärna det här inlägget). SKR har dock vägrat att gå med på Vårdförbundets krav, bland annat med hänvisning till det ekonomiska läget i regionerna. Det är tydligen en väldig skillnad mellan att regionerna säger upp vårdpersonal – då är det en möjlighet att effektivisera – och att vårdpersonal kräver/strejkar för kortare arbetstid, då är det en fara för liv.

En snabb titt i budget för några av de sjukhus där avdelningar kan komma att drabbas av en strejk visar att de ansvariga politikerna inte tycks se någon fara för patienternas liv när uppsägningar görs.

Vård för nära två miljarder – en besparingar som motsvarar nära 2000 av sjukhusets anställda – behövs för att Sahlgrenska sjukhuset ska klara budget för 2024. Antalet anställda vid Skånes universitetssjukhus ska minskas med 640 medarbetare enligt det sparpaket som politikerna klubbat. 900 anställda måste bort i region Östergötland.

Det går såklart inte att jämföra de här nedskärningarna och uppsägningar rätt av med Vårdförbundets övertidsblockad, eventuella strejk och krav på minskad arbetstid. Men det går heller inte att undvika att reflektera över de olika språkbruk som arbetsgivaren SKR och deras medlemmar använder för att beskriva konsekvenser av nedskärningar och konsekvenser av att Vårdförbundet kräver en rimlig arbetsbelastning för sina medlemmar.

Och någonstans i den jämförelsen så finns kanske svaret på frågan hur vi hamnat i en situation där det krävs ständig övertid från personalen för att hålla vården igång.

De krav som lagstiftningen och medborgarna ställer på vården är mycket högre än de ekonomiska förutsättningar som vårdens medarbetare ges för att göra ett bra arbete. Det finns inte tillräckligt med pengar i vården för att anställa nog många sjuksköterskor men inte heller tillräckligt många som vill jobba i vården – med dagens villkor – om pengar ändå hade funnits.

Att det blivit så i vården (och skolan och omsorgen) är politikens fel. Det är politiken på regionnivå som bestämmer de ekonomiska villkoren i budget och politiken på riksnivå som bestämmer kraven på verksamheten. Politikerna är framröstade av dig som läser det här inlägget och mig som skriver det. I en fungerande demokrati är politiska vägval på lång sikt alltid väljarnas fel.

Så om någon är att beskylla för att det finns risk för liv i vården så är det du och jag, inte sjuksköterskorna och inte deras fackförbund. Men vill vi som medborgare och väljare ändå rikta krav i någon annan riktning än mot oss själva så bör det ske mot de politiker som styr vården, inte mot dem som bränns ut av att arbeta inom den.

/ Marcus Larsson, tankesmedjan Balans

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Vill du bli tipsad om när en ny granskning publicerats här på Balans hemsida? Prenumerera på våra inlägg genom att fylla i din mailadress längst ner till höger på den här sidan.