I sin senaste ekonomirapport varnar Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) för stora ekonomiska problem inom förskolan och skolan. Bakgrunden är enkel: antalet barn minskar och i det konkurrensutsatta svenska skolsystemet blir följderna extra svåra att hantera.
Enligt SKR behöver kommunerna skära ner 10 miljarder i förskolan och 7,5 miljarder i grundskolan mellan 2025 och 2028 – enbart för att upprätthålla nuvarande kostnad per barn. Problemet är att det knappast går. När elevantalet minskade senast (2002-2010) lyckades kommunerna bara sänka kostnaderna med cirka 50 procent av intäktsbortfallet, trots politisk vilja att anpassa utgifterna till minskade intäkter. Och då var ändå skolmarknaden mindre splittrad. Sedan dess har andelen elever i fristående förskolor och skolor ökat kraftigt, vilket får särskilt allvarliga konsekvenser när det totala antalet barn och elever minskar.
Enligt lagen ska fristående verksamheter få lika mycket skolpeng som den kommunala genomsnittskostnaden. Om kommunen inte lyckas skära ner snabbt nog – vilket nästan aldrig går – innebär det alltså högre ersättning till friskolorna. Vinsterna för ägarna ökar, samtidigt som kommunerna måste försöka skära ännu djupare i sina kommunala budgetar.
SKR varnar i ekonomirapporten för att minskade barnkullar kommer att leda till ökad konkurrens mellan kommunala och fristående skolor. I praktiken innebär det att kommunerna tvingas stänga de minst “effektiva” enheterna – vilket nästan alltid är de små förskolorna och skolorna utanför de större tätorterna.
Det är här politiken brister. Enligt SVT:s valundersökning är Sverigedemokraterna och Centerpartiet de borgerliga partier med störst väljaropposition mot nuvarande lagstiftning. De här partiernas väljare vill inte ha oreglerade vinstuttag i välfärden. Det är troligtvis hos Sverigedemokraternas och Centerpartiets väljare som stödet är starkast för att ha kvar små verksamheter som ligger utanför tätorterna. Men i riksdagen har dessa partier drivit en skolpolitik som gör det omöjligt. Det expanderande friskolesystemet, med vinstuttag och skolpeng kopplad till elev, minskar utrymmet för långsiktigt kommunalt ansvarstagande.
Forskaren Anna Tyllström har pekat på att skillnaden mellan väljarnas åsikter och politikens utfall beror på “ett starkt särintresse som är välorganiserat” och på ett “framgångsrikt arbete från lobbyister”. Dagens Industris granskning har visat hur skolägaren Peje Emilsson använt sin lobbyfirma Kreab för att få Sverigedemokraterna att byta fot i frågan om vinster i välfärden. Centerpartiet har i debatten skämtsamt kallats för “Almegas politiska gren” på grund av de tidigare täta kontakterna mellan partiet och näringslivet.
Vissa kommunpolitiker har försökt stå emot koncernexpansionen. I Tibro har till exempel Centerpartiet motsatt sig etableringen av en friskola med argumentet att kommunen inte har råd att “bedriva ideologi”. I Tierp fällde Sverigedemokraterna den borgerliga majoritetens förslag att sälja en kommunal skola till en fristående aktör. Men lagstiftningen är nationell. Kommunerna sitter fast i ett system som ofta gör det omöjligt att prioritera lokala behov.
Det finns givetvis goda skäl för kommunpolitiker att stänga förskolor och skolor som inte behövs. Skattebetalarnas resurser bör användas så optimalt som möjligt, men förskolan och skolan fyller även en funktion för det lokala samhället. Det måste finnas möjlighet för kommunpolitiker att väga in andra värden än strikt ekonomiska när de planerar sin förskole- och skolorganisation. Marknadsskolan slår dock sönder de möjligheterna.
De kommande åren kommer många små skolor att försvinna – särskilt i kommuner med stor landsbygd och hög andel friskolor. Jag befarar att Centerpartiets rikspolitiker kommer att hitta något sätt att skylla detta på skattetrycket, och Sverigedemokraterna på invandringen. Men den verkliga orsaken, utöver minskade barn- och elevkullar, stavas marknadsskola och lobbyism.
Marcus Larsson