Arbetsmiljöverkets generaldirektör Lars Lööw beskriver i en debattartikel i DN hur arbetsmiljön i svensk sjukvård har blivit livsfarlig, för både patienter och personal. Vi delar hans slutsats att problemen är strukturella och inte kan lastas enskilda chefer eller vårdavdelningar. Men den avgörande pusselbiten saknas: obalansen mellan krav och resurser uppstår redan när politikerna beslutar om vårdens budgetar.
Lööw konstaterar att den vanligaste bristen handlar om ohälsosam arbetsbelastning, en obalans mellan krav och resurser, som sedan länge präglar sjukvården. Men han missar att berätta att obalansen bland annat uppstår på grund av politikers krav på ”effektivisering” av vården: den har byggts in i systemet.
Effektiviseringskrav i välfärden fungerar ofta så att politiker ökar resurserna i antal kronor, men inte lika mycket som löner, hyror och övriga kostnader ökar. Då kan politiker säga att de satsar på välfärden, samtidigt som verksamheterna tvingas skära ner.
Här är det viktigt att förstå vad ”effektivisering” betyder i vård, skola och omsorg. I ett privat företag kan en satsning som gör produktionen dyrare ändå vara en effektivisering – om intäkterna ökar mer än kostnaderna. Man kan investera i mer personal, bättre system eller högre kvalitet och få tillbaka pengarna genom ökade intäkter. I välfärden ser det inte ut så. Intäktsnivån är redan bestämd av politikerna.
Vård, skola och omsorg kan inte ”effektivisera sig” till mer intäkter, bara till lägre kostnader. När politiker kräver effektiviseringar betyder det därför i praktiken nästan alltid färre kollegor, högre tempo och mindre utrymme för återhämtning.
Att de här kraven på effektivare verksamhet ställs bekräftas till exempel i Västra Götalandsregionens genomlysning av akutsjukhusens ekonomi. Där konstaterar regionen att den specialiserade vården har varit underfinansierad under lång tid och att sjukhusen även 2025 bedöms sakna 600–900 miljoner kronor för att klara sina uppdrag, efter att man räknat in ett effektiviseringskrav motsvarande 1 procent av sjukhusens nettoomsättning.
Samma mönster återkommer i våra granskningar av sjukhusens budgetar runt om i landet: ”satsningar” kombineras med effektiviseringskrav och underfinansiering som i praktiken betyder att färre ska göra mer. Hur det ska gå till i praktiken är det aldrig någon politiker som berättar.
När Arbetsmiljöverket efterfrågar bättre riskbedömningar, mer systematik och tydligare ansvar är det i grunden rätt. Men utan en ärlig diskussion om finansiering riskerar tillsynen att reduceras till krav på fler planer, fler dokument och fler möten. Grundproblemet består: det finns helt enkelt inte tid och bemanning för att göra jobbet på ett hållbart sätt.
Det är också därför samma brister återkommer år efter år. Man kan inte ”organisera bort” en permanent underfinansiering. Överbeläggningar, vårdplatsbrist, korta bemanningstal och utebliven återhämtning är inte i första hand tecken på dåliga chefer, utan på politiska beslut om resurser.
Lööw efterlyser att högsta ledningen ska koppla beslut om bemanning, prioriteringar och resurser till konsekvenserna för arbetsmiljön. Vi menar att den kopplingen måste göras redan i budgetprocessen.
När regionfullmäktige beslutar om vårdens ramar bör de samtidigt redovisa i vilken utsträckning uppräkningen räcker till att betala för kostnadsökningarna och vilka delar som vården inte längre ska utföra om pengarna inte räcker. Så länge politiker kan kräva ”ökad produktion” och ”högre effektivitet” utan att öppet redovisa arbetsmiljökonsekvenserna, kommer chefer och medarbetare fortsätta bära ansvaret för beslut de själva inte rår över.
Vi instämmer fullt ut i att arbetsmiljön måste bli en strategisk kärnfråga. Men då måste också budgeten bli en arbetsmiljöfråga. Arbetsmiljöverket har visat att ohälsosam arbetsbelastning leder till sjukskrivningar och förtida död (cirka 700 medarbetare per år). Nästa steg borde vara att lika tydligt granska den politiska styrningen som skapar obalansen mellan krav och resurser.
Det är inte rimligt att välfärdens medarbetare ska betala priset för budgetar som redan från början bygger på att man springer lite fortare varje år.