Marcus har varit på bokmässan och lyssnat på ett seminarium om välfärdslobbyism, med en panel bestående av skollobbyister som argumenterade för lobbyism och icke-lobbyister som problematiserade lobbyism. Men ingen av dem pratade om hur skollobbyismen påverkat skolpolitiken i praktiken. I det här inlägget berättar Marcus om vad som borde sagts, dels på seminariet men även vid andra tillfällen när skollobbyismen diskuteras.
Det kostar 1950 kronor att gå in på bokmässan en dag och få tillträde till seminarierna på övervåningen, en prissättning som signalerar ett gott självförtroende hos Svenska Mässan. Redan 10.00 på torsdagen hölls dock ett seminarium som jag hoppades skulle vara värt inträdesbiljetten: “Lobbyisterna – ett hot mot demokratin?”, med tankesmedjorna Timbro och Katalys som arrangörer.
Jag och min kollega Åsa Plesner företräder ju en annan tankesmedja, Balans. Vi har skrivit en bok (De gränslösa – en bok om politikers skolaffärer) där vi argumenterar för att det världsunika svenska skolsystemet lever kvar tack vare kopplingar mellan de vinstdrivande skolkoncernerna, deras olika lobbyorganisationer och politiker. Följande beskrivning i seminariehäftet skapade därför höga förväntningar hos mig:
I vissa frågor finns ett glapp mellan väljarnas åsikter och hur det röstas i riksdagens kammare. Vinster i välfärden är ett exempel. Varför uppstår detta glapp och bör vi vara oroliga? Är det ett resultat av lobbyism, vänskapskorruption och politiker på dubbla stolar – eller har politikerna ett bättre beslutsunderlag där lobbyismen bidrar till att olika intressen kommer till tals?”
Många menar att en del av problemet med lobbyism och politisk påverkan är bristen på öppenhet. Lobbyfirmorna berättar sällan vilka kunder de företräder och det är inte ovanligt att personer som har – eller har haft – engagemang i till exempel skolkoncerner inte behöver berätta om sådana när de debatterar vinster i välfärden, eller skriver debattartiklar.
Trots vetskapen om att det är så här hoppade jag till i stolen när en av paneldeltagarna – Stig Björn Ljunggren – presenterades som statsvetare och ledarskribent. Inte för att den presentationen är felaktig, han är statsvetare och ledarskribent, utan för vad den utelämnar – Ljunggren har haft formella uppdrag för skolkoncernen Academedia och i förlängningen bidragit till koncernens expansion.
Forskarna Abiel Sebhatu och Karl Wennberg har försökt att förklara varför skolkoncernen John Bauer gick i konkurs medan konkurrenten Academedia kunnat expandera och bli Sveriges största privata skolägare. Forskarna menar att Academedias framgång delvis kan förklaras med att bolaget haft kontakter med ledande politiker över hela det politiska spektrumet, bland annat genom att anställa vänsterdebattörer som sympatiserar med idén om friskolor som lobbyister och skribenter.
Den här bredden av politiska kontakter har enligt Sebhatu och Wennberg bidragit till att Academedia kunnat upprätthålla sin legitimitet, oavsett vilket parti som haft makten.
Stig Björn Ljunggren har suttit i Academedias “advisory board” och han är en S-märkt debattör. Han är själva definitionen av de personer som forskarna menar varit en del av Academedias framgång. Men trots att seminariet jag bevittnade på bokmässan handlade om just politiska kontakter och lobbyism, så nämndes inte Ljunggrens koppling till Academedia.
Det är fullt rimligt att Stig Björn Ljunggren är med och diskuterar huruvida lobbyismen är ett hot mot demokratin. Men när han nu fick göra det utan att publiken kände till hans bakgrund så blev själva seminariet ett exempel på det fenomen man i programförklaringen lovade att problematisera.
Och det fanns ett till exempel.
Lobbyisten Markus Uvell – delägare i lobbyfirman Nordic Public Affairs – var med i panelen. Även hans medverkan är rimlig: vem kan försvara lobbyismen bättre än en lobbyist? Men Uvell är inte vilken lobbyist som helst och Nordic Public Affairs är inte vilken lobbyfirma som helst.
Enligt Dagens Industri hade Markus Uvell – då som anställd på lobbyfirman Kreab – en framträdande roll när Sverigedemokraterna övertalades att ändra åsikt i frågan om vinster i välfärden, från kraftigt ifrågasättande till stöd. Det här är enligt forskarna Anna Tyllström och Stefan Svallfors det tydligaste exemplet på hur privata välfärdsaktörer använt sig av lobbyism för att säkra parlamentariskt stöd för fortsatta vinstuttag.
Men Uvell är inte den enda skollobbyisten på Nordic Public Affairs.
Göran Thorstensson satt fram till alldeles nyss i styrelsen för skolkoncernen Watma, som ägs av den politiska tjänsteman (M) som skrev friskolereformen. Thorstensson är en av statsministerparets närmaste vänner och han äger en herrgård ihop med statsministerns fru.
Mats Olin äger Svensk Mediegranskning AB som driver Näringslivets Medieinstitut (NMI) som har som affärsidé att granska journalister som granskat bland annat skolkoncerner. NMI har till exempel granskat journalister som granskat skolkoncernen Watma, där alltså Göran Thorstensson nyss satt i styrelsen. Thorstenson sitter även i styrelsen för Svensk Mediegranskning AB.
Skolkoncernen Internationella Engelska Skolans grundare Hans och Barbara Bergström har skapat en stiftelse som administrerar de pengar som paret fick när de sålde största delen av koncernen till ett riskkapitalbolag. Stiftelsen donerar pengar till både NMI och Markus Uvells bolag Uvell kommunikation.
Inget av detta framkom dock under seminariet. Markus Uvell tonade vid ett flertal tillfällen ner lobbyismens betydelse utan att någon berättade för åhörarna om de konkreta exempel som faktiskt finns på när lobbyister påverkat politiken eller de mycket nära personliga kontakter som lobbyister har med våra högsta politiker.
Det tycks finnas en rädsla för att prata konkret om välfärdslobbyismen. Det är tillåtet att problematisera lobbyismen på ett övergripande plan, men många undviker att nämna vilka lobbyisterna är och vem som gjort vad för till exempel skolkoncernernas räkning.
Jag har oerhört stor förståelse för att det blir så här. Ingen vill skapa obehaglig stämning i en panel, i synnerhet inte inför en stor publik som på bokmässan. Men en majoritet av väljarna är emot marknadsskolan och en ännu större majoritet av lärarna vill avbryta det svenska skolexperimentet. Det finns egentligen bara en grupp som vill ha kvar nuvarande skolsystem: skolägarna och deras lobbyister. De har hittills varit mycket framgångsrika och jag är rädd att de kommer att fortsätta att vara det så länge vi inte vågar säga som det är:
Lobbyisterna ÄR ett hot mot demokratin!