Lärare och rektorer är tillbaka i skolan efter sommarlovet och snart drar undervisningen igång. Samtidigt skriver tjänstemän i landets kommuner de sista tecknen i det som ska bli färdiga budgetförslag för kommunpolitiker att rösta om senare i höst. Det är inte mycket skolans medarbetare vet om vad som står i de där budgetarna och det är inte mycket tjänstemännen vet om verksamheten ute i klassrummen, men sambandet mellan budget och verksamhet är tydligt.
Budgeten sätter ramarna för hur mycket verksamhet rektorer har råd med, men skollagen ändrar sig inte bara för att budgeten blir tuffare. När politiker bestämmer sig för att inte öka rektorernas budget med lika mycket som löner, inflation och hyror ökar skapas ett behov av att effektivisera verksamheten. Samma – eller helst högre kvalitet – ska nås fast med mindre resurser.
I inlägg efter inlägg har vi försökt att synliggöra hur det här går till och i viss mån har vårt budskap börjat ta sig igenom mediebruset. Politiker säger att de satsar på skolan men i praktiken skär de ner. Effektivisering blir detsamma som besparing eftersom verksamheten redan har en ansträngd budget, eftersom de här effektiviseringskraven läggs år efter år efter år och inte har några onödiga utgifter att kapa bort.
Det här händer i hela välfärden och vi brukar säga att det leder till att välfärdens medarbetare tvingas “springa snabbare” på jobbet och att det gör att de blir sjuka av stress. Höga sjuktal, utförsäkringar och personliga berättelser från välfärdsmedarbetare indikerar att det ligger något i det vi säger.
Politiker brukar inte dela vår bild. De säger att man inte ska springa snabbare utan “jobba smartare” och gå över till “effektivare arbetsmetoder”. Det de menar med det är att när budgeten försämras så att pengarna inte räcker till lika mycket som förr måste medarbetarna ändra sitt sätt att arbeta så att samma – eller helst högre – kvalitet kan nås. Nya arbetsmetoder anses även nödvändigt för att hantera problemet med ökande elevkullar men för få lärare.
Jag befinner mig på båda de här arenorna. Dels jobbar jag i skolan och jag följer många andra som jobbar i skolan, dels läser jag väldigt många av de där budgetarna som klubbas och som kräver effektiviseringar av mig själv och mina skolvänner.
Det blir mer och mer tydligt för mig att sambandet mellan budget och verksamhet inte bara är tydligt när det gäller hur många kollegor man har som lärare och hur många arbetsuppgifter man har. Hela synen på hur god undervisning skapas är på väg att ändras, som en konsekvens av det krav på effektiva arbetsmetoder som politiker klubbar igenom i budgetarna.
Det här skiftet har skett långsamt och utan att sambandet mellan budget och verksamhet synliggjorts. Därför behöver jag skriva det här inlägget, så att vi som jobbar i skolan förstår vad som håller på att hända och kan ta ställning till om vi bör acceptera förändringen eller inte.
Vad är det som skapar god undervisning? Inte vad som skapar höga elevresultat – det avgörs mycket av socioekonomiska faktorer – utan vad som gör att undervisning håller hög kvalitet. Är det skolans medarbetare som är den viktigaste faktorn för att undervisningskvaliteten ska vara hög eller är det den metod medarbetarna använder som är viktigast?
Jag upplever att den skola jag kom ut i som nyexaminerad 2002 var en skola som såg min insats som den viktigaste faktorn. Läroplanen och skollagen satte självklart ramarna för vad undervisningen skulle innehålla och vilken hänsyn jag som lärare skulle ta för elever och föräldrars delaktighet men undervisningens upplägg och utförande lämnades i stor grad åt mig att avgöra.
För mig innebär en sådan styrning av lärarens uppdrag att samhället ser läraryrket som ett kreativt yrke där alla tjänar på att lärarens individuella styrkor tillåts lysa igenom i undervisningen. Det finns inga färdiga mallar för hur en lärare ska vara eller hur undervisningen ska vara utan det är lärarens uppgift att anpassa undervisningen så att den passar sig och eleverna bäst.
Det finns olika metoder och tekniker och bland dessa kan läraren välja det som skapar bäst kvalitet, på samma sätt som en konstnär kan välja den metod och teknik som passar bäst för att måla en tavla eller en författare kan välja den metod eller teknik som passar bäst för att skriva en berättelse.
Den här friheten innebär inte att saker sker av en slump. Det finns hela tiden en tanke och en metod men samma tanke och metod måste inte användas av alla på en skola. Och samma lärare måste inte alltid använda samma tanke och metod. God undervisning skapas av att skolans medarbetare gör kloka val mellan olika metoder och tekniker och i hur väl undervisningen genomförs.
Är detta en effektiv styrning av skolan? Ja, det tror jag. Iaf om man fokuserar på kvalitet. Jag tror att det är den bästa styrningen för att få ut så hög kvalitet som det är möjligt ur skolans medarbetare. Men politikernas nedskärningsbudgetar – med krav på ständigt ÖKAD kvalitet – tar inte någon hänsyn till att det här är det bästa sättet. De kräver mer och mer och mer, fast för mindre.
Om man istället – vilket görs i kommunala budgetar – fokuserar på att hinna med lika mycket fast på kortare tid blir det svårare med den här fria styrningen och stora tilliten till individuella avvägningar i arbetet. Om konstnären måste måla fler tavlor eller författaren skriva fler böcker på kortare tid då kan de inte längre göra verken så olika varandra. Då behöver konstnären måla tavlor och författaren skriva böcker enligt en färdig mall.
Det som skett när skolans budget stramas åt är att det blivit allt svårare att se läraryrket som ett kreativt och konstnärligt arbete. Medvetet eller omedvetet, när de ekonomiska villkoren försämrats har kraven på massproduktion ökat och blickar riktats mot tillverkningsindustrin. Här finns utan tvekan metoder som är mer kostnadseffektiva, men sådana metoder tillåter inte att medarbetare gör olika.
När lastbilen tar form på löpande bandet på Volvo Lastvagnars fabrik i Göteborg är tillverkningen reglerad in i minsta detalj. Tiotusentals timmar har lagts på att räkna ut exakt i vilken ordning lastbilen ska byggas. Onödiga rörelser har eliminerats, kontroller av kvalitet sker löpande och fokus ligger på att en produkt som lämnar bandet ska se exakt likadan ut som den som lämnat bandet just innan och den som lämnar bandet just efter.
Här finns ingen möjlighet för medarbetarna att påverka tillverkningen utifrån egna uppfattningar om hur saker bör göras. Det finns inte tid för sådant. Bandet rullar. Dörren ska på. Sedan sidobackspegeln. Allt är bestämt i förväg. Effektivt.
Under mina 19 år som lärare och under den tid jag läst budgetar upplever jag att synen på vad som skapar god undervisning anpassats efter de krav på effektivare arbetsmetoder som politiker ställer i budget.
Lektionsmallar ska säkerställa att alla lärare har samma grundstruktur på sina lektioner. Elevresultat ska följas upp allt tätare och föras in i olika typer av rapporteringssystem. Friskolor har startats med uttalat pedagogiskt upplägg där några lärare gör lektioner som andra lärare genomför. Skolchef föreslår att lärare ska använda lektionsbanker på nätet för att kunna öka undervisningstid. Digitaliseringen ska användas för att öka undervisningstid. Skolor profilerar sig med olika metoder som gör att elever ska “känna igen sig” oavsett ämne. Allt fler skolor bestämmer att alla lärare ska jobba med lärandematriser, eller andra typer av matriser. Statsbidrag riktas mot skolutvecklingsprojekt istället för mot mer personal.
Osv.
Jag har sett det yrke jag utbildade mig till – och som jag tyckt väldigt mycket om – ändrats från att vara ett kreativt yrke där LÄRAREN är viktigast till att vara ett yrke där METODEN är viktigast. Från ett yrke där individens bedömningar är det viktiga till ett yrke där det viktiga är att alla gör lika. Vid löpande bandet är människan utbytbar. Ju mer styrt lärares arbete blir desto lättare är det att ersätta lärare med andra lärare eller med icke utbildad personal.
I princip ingen av de förändringar som skett har motiverats med resursbrist. Istället skuldbeläggs lärare som inte accepterar förändringarna med att inte vilja elevernas bästa. Lärare berättar att de fått höra att förändringarna görs för att ökad tydlighet och likvärdighet eller att elever inte klarar av att hantera när lärare gör olika. Gemensamt för alla förklaringar är att de görs för att förbättra undervisningen, inte att de görs för att anpassa undervisningen till budget.
Politiker styr skolan att ändra till billigare arbetsmetoder men de tar inte på sig ansvaret för skiftet i synen på utbildning utan gömmer sig bakom Skolverkets riktlinjer och Skolinspektionens granskningar som säger att förändringarna är nödvändiga. Några egentliga protester mot det som skett – och som sker – hörs inte från lärare eller rektorer. Dels vill man inte verka som att man inte bryr sig om eleverna och dels innebär den individuella lönesättningen ekonomiska incitament att inte verka som en bakåtsträvare.
Den ökade arbetsbelastningen är ett allvarligt hot mot den svenska skolan men jag börjar tro att förflyttningen i synen på vad som skapar god kvalitet i undervisning är ännu farligare. När läraryrket blir mer likt ett arbete på det löpande skolbandet tappar det sin tjusning för mig och jag tror inte att jag är ensam.
De “effektivare arbetsmetoder” som är resultatet av nedskärningar i skolans budget är kanske billigare men jag tror inte att de är bättre. Jag tror heller inte att det här är en utveckling av yrket som lärare eller rektorer egentligen vill se. Den ekonomiska styrningen av skolan är på väg att förändra skolan i grunden utan att någon egentlig diskussion förts om det är så vi vill ha det.
Effektiviseringskraven i kommunernas skolbudgetar är inte bara av intresse för oss med ett osunt stort intresse för ekonomi och arbetsmiljö. De styr i allra högsta grad den pedagogiska verksamheten ute i landets skolor. Det kan snart vara för sent att säga ifrån. Om rektorer och lärare inte vill bli arbetare vid skolans löpande band måste motståndet mot politikernas effektiviseringskrav och krav på ändrade arbetsmetoder börja nu.
Marcus Larsson – Lärare
Tankesmedjan Balans
Vi är en oberoende tankesmedjan bestående av två personer – Åsa och Marcus – med fokus på arbetsmiljö och välfärdens styrning. Vår verksamhet finansieras främst av ekonomiskt stöd från privatpersoners. Hjälp oss gärna att hinna göra ännu mer genom att bli månadsgivare eller swisha en peng. Mer information om hur man gör finns här: