Regeringen vill reglera lärares undervisningstid och tid till för- och efterarbete. Efter nästan trettio år av Vilda västern är jag den första att rikta mig mot Tidöpartierna och utropa ett uppriktigt tack: ni har överträffat mina förväntningar! Efter tacket kommer dock ett antal “men”:
1. Reformen är kraftigt underfinansierad. Regeringen har avsatt 2,6 miljarder per år i kommande budgetar för att betala regleringen. Det räcker bara till lite drygt 0,6 lärare per skola i snitt.
2. Undervisningstiden har ökat på grund av att kommunerna skurit ner i sina budgetar. Kommunerna borde ta sitt ansvar, men pengarna äts upp av äldreomsorgen. Samtidigt pressar staten kommunernas ekonomi genom att vältra över kostnader och planera en skattebroms. Resultatet? Mindre pengar till skolan.
3. När en lag säger att en sak ska ske men resurser saknas för att genomföra det, så vet vi vad som alltid händer: huvudmännen börjar skarva! Vad är egentligen en lektion? Resurstid är väl egentligen inte undervisning. Om lärare inte får undervisa mer så får de väl göra annat istället. Rastvakt? Schemaläggning? Skoladministration? Kommer lärare att säga nej på lönesamtalet när chefen påpekar att annars finns det inte pengar till löneökning?
4. Om lärare ska få tid till för- och efterarbete, men även fortsätta att vara med i olika utvecklingsgrupper, gå på konferenser, ha kollegialt samarbete, hålla utvecklingssamtal, få nya budgetreglerande arbetsuppgifter enligt punkt 3 och så vidare – när ska allt detta göras? I dag kan rektorer bara styra över 35 timmar i veckan. När regleringarna införs lär kraven komma från huvudmännen att styra över hela arbetstiden och att införa semestertjänst för alla.
5. Ansvarsfulla rektorer kan inte ducka kravet på att hålla budget och i budgeten kommer det fortsätta finnas effektiviseringskrav. Inget talar för något annat. Mer utbildning för mindre peng – en elev, en peng – en klass, en lärare. Om läraren ska undervisa lite mindre, men också kosta mindre, då måste lärare undervisa fler elever samtidigt: klasstorlekarna måste öka. Med större klasser blir det ännu viktigare att ha “rätt” elevsammansättning. Skolsegregationen riskerar att öka.
6. Aktiebolagen ska få finnas kvar. Om vinstdrivande skolor inte tillåts skapa vinst genom att lärarna undervisar mer än kommunala lärare, då kommer deras rektorer behöva fokusera extra mycket på andra vägar för att skära kostnader. Lönsamheten får inte drabbas. Den är viktigast. Det står i aktiebolagslagen.
7. När det gäller förskollärares och lärare i fritidshems rätt till planeringstid är fortfarande mycket oklart. Den statliga utredningen om reglering av arbetsvillkor föreslog ynkliga fem timmar i veckan och saknade förslag på finansiering. Här krävs politiska reformer som säkerställer ökad planeringstiden som inte betalas av ökad arbetsbelastning för förskolans och fritidshemmets andra yrkesgrupper.
Återigen: mitt tack till regeringen är uppriktigt. Ni har börjat en process mot återreglering av skolan som kan bli väldigt bra. Men efter att ni reglerat lärares undervisningstid så behöver ni ändra på resursfördelningssystemet.
Rektorer måste kunna följa era nya regler utan att behöva skarva med annat. Och då syftar jag inte på någon miljard i “satsning”, hit eller dit. Bestäm den nivå på regleringar som ni har råd med – betala sedan vad det kostar att följa regleringarna. I ett sånt system finns det ingen plats för aktiebolag. Deras affärsmodell bygger på att betala mindre än vad den kommunala skolan kostar. Det är så vinsten skapas.
Vad gäller oppositionen är det såklart bra att de nu tycks ställa sig bakom förslagen om återreglering, men de borde ta ledningen och gå längre i sina egna politiska program. De kan bättre än att bara upprepa regeringens otillräckliga förslag.
Marcus Larsson / Tankesmedjan Balans