I GP:s Fria ord beskriver en medarbetare i Göteborgs stads förskoleverksamhet hur arbetsvillkoren i förskolan gradvis har urholkats till ett läge som upplevs som ett systematiskt utnyttjande av personal: fler barn, tyngre behov, mer ansvar och mer dokumentation – utan att resurserna hänger med. Texten kritiserar också symboliska “lösningar” som föreläsningar på fritiden, en vikariepool som inte fungerar och ett fack som upplevs svara med standardsvar om att “dialog pågår”.
Sammantaget är det en berättelse om en verksamhet som hålls uppe av personalens ansvarskänsla, men där gränsen för det rimliga sedan länge är nådd. Det finns dock ett ”men”: dagens fackliga sitter fast i en målstyrning och en avtalslogik som deras företrädare på nittiotalet accepterade, vilket gör att lokala företrädare ofta kan krångla och förhala arbetsgivarens tokerier men sällan sätta hårt mot hårt med möjlighet att vinna.
När jag granskar offentligt tillgänglig statistik om förskolans kostnader och jämför utvecklingen sedan 2020 i Göteborg med snittet för övriga landet, visar det sig att insändarskribenten har stort fog för sin ilska.
Kostnaden för personal per inskrivet barn har under perioden inte ökat i samma takt i Göteborg som i rikssnittet. Utvecklingen i Göteborg ser också svagare ut än i Malmö och Stockholm, där personalkostnaden fortsatt att öka när Göteborg snarare planat ut på slutet. Samtidigt går två andra nyckeltal i Göteborg tydligt åt fel håll: barngrupperna har växt kraftigt – från 14,5 barn till 17,6 barn – och andelen heltidstjänster med förskollärarlegitimation har minskat från 41 % till 38 %.
När man granskar nyckeltal i förskolan är det lätt att hamna i en diskussion om nivåer: exakt hur många kronor per barn som är ”rimligt”, hur hög förskollärartätheten borde vara, eller hur små barngrupperna ska vara. Men i den målstyrda välfärden finns inga sådana självklara svar. Det är just det som är problemet. Ett fackförbund har inte stöd i lagar eller avtal för att slå fast att förutsättningarna blivit för dåliga och politikerna kan alltid försämra dem lite till.
Inte ens sjukskrivningar, personalflykt eller bristande kvalitet utgör en nedre gräns i ett system utan regler, eftersom verksamheten ändå förväntas rulla vidare. När människor går sönder blir det i praktiken bara ett nytt normalläge: man lappar med vikarier, omfördelar ansvar, drar ner ambitioner, prioriterar bort sådant som inte syns i statistiken och låter de medarbetare som är kvar springa ännu lite snabbare.
Det finns ingen stoppkloss i systemet, ingen röd lampa som börjar blinka när trycket är för hårt på medarbetarna, bara en ständig glidning där det som först upplevs som omöjliga förutsättningar gradvis blir vardag. Men till föräldrarna säger man såklart att allt är bra. Det ligger numera i uppdraget att värna om varumärket. Förskolan befinner sig i likhet med en stor del av den övriga välfärden på en marknad och ingen tjänar på att barn flyttar till en annan förskola.
Enligt Arbetsmiljöverkets undersökning uppger 65 procent av dem som arbetar i förskolan att de inte tror att de kan jobba till pension på grund av arbetsmiljön och Försäkringskassan visar att lärare i förskolan har mer än dubbelt så höga sjuktal för stressrelaterade sjukdomar som snittet. Orsakerna känns igen: stora barngrupper, fler behov i grupperna, öppettider som ökar utan att bemanningen gör det och planeringstid som försvinner när man täcker upp för sjuka kollegor. Resultatet blir en arbetsmiljö där gränsen hela tiden flyttas och där kostnaden till slut tas ut i människors hälsa.
Samma problem med hög arbetsbelastning och höga sjuktal finns i hela välfärden och förstås i hela landet – inte bara i Göteborg. Försäkringskassans statistik visar tydligt att det är farligt att arbeta i vård, skola och omsorg.
Jag är trött på att läsa artiklar där politiker säger att detta är ett problem som måste åtgärdas, utan att de visar minsta intresse av att förstå hur skadlig deras egen styrning av välfärden är eller försök att ändra den. Däremot är det bra att välfärdens medarbetare berättar om sin arbetssituation, för det är ofta där sanningen om systemet blir synlig.
Vi behöver ta oss bort från idén om att välfärden kan styras som om den vore ett företag i tillverkningsindustrin och från den övergripande målsättningen att hela tiden producera mer välfärd men till ett lägre pris.
Först och främst måste kommuner och regioner tvingas till ärlighet i budgetspråket. Om resurserna inte räknas upp i takt med förväntade kostnadsökningar ska det beskrivas som det är: en nedskärning, inte ett subtilt krav på “effektivisering”. Det ska framgå tydligt för medborgarna vilka uppgifter som inte längre kommer att bli gjorda eller som riskerar att utföras med sämre kvalitet.
Sedan måste vi hitta sätt att reglera välfärdens arbetsvillkor. Regleringar måste såklart tas fram i samarbete med de olika professionerna. Men för att synliggöra principen kan man tänka sig några hypotetiska exempel på hur de skulle kunna se ut: en övre gräns för hur stora barngrupperna i förskolan får vara, hur många patienter en läkare på vårdcentralen som mest kan ha ansvar för, hur många brukare en medarbetare i hemtjänsten som mest kan besöka eller hur mycket undervisningstid en lärare som mest kan ha.
Den svenska modellen säger att arbetsvillkor förhandlas mellan arbetsgivare och fackförbund. I den offentligt styrda välfärden är det Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som representerar arbetsgivarna. Men när SKR vägrar att skriva in regleringar i avtal finns risken att modellen blir en återvändsgränd. Då måste staten gripa in, inte för att runda parterna utan för att rädda medarbetarnas hälsa och göra välfärdsuppdragen möjliga att utföra.
Personen som skrev artikeln i GP avslutar med att fråga när vi fått nog och vad som krävs för strejk. Jag tycker att välfärdsfacken bör överväga att göra gemensam sak när förbunden befinner sig i avtalslöst tillstånd och ta konflikt för reglerade arbetsvillkor och stoppklossar i styrningen. En sådan strejk löser inte problemen över en natt, men den skulle vara en tydlig signal: nu får det f*n vara nog!
/ Marcus Larsson