Vi behöver stänga skolor!
Det låter hårt, och det är politiskt obekvämt, men på många håll i Sverige är det precis det som krävs. Antalet barn och elever minskar, samtidigt som skolorganisationen är byggd för större elevkullar. När för många platser står tomma blir systemet dyrt och ineffektivt, och i dagens skolpengssystem slår det dessutom direkt mot kommunernas möjlighet att använda pengarna där de behövs mest – till undervisning och stöd.
Samtidigt försvåras nödvändiga beslut av att friskolor kan expandera när kommunen stänger skolor, vilket gör att överkapaciteten kan finnas kvar i ny form och kostnadsproblemen fördjupas. Det här är inte i första hand en ideologisk poäng, utan ett praktiskt och ekonomiskt problem som kommunpolitiker redan sitter med.
Jag bor i Göteborg, så jag börjar här. Göteborgs kommunala grundskolor har ca 10 000 tomma platser idag. Om inget görs åt antalet skolor eller antalet elever kommer överskottet att växa med 6 500 platser till 2035. Det kommunpolitiker kan påverka är antalet platser. Dessa måste ner.
Antalet elever i Göteborgs kommunala grundskola minskade med 780 elever mellan 2024 och 2025, men antalet elever i fristående skolor ökade med 380 elever. “Och? Folk får väl välja själv, vad är problemet?” brukar jag ibland få som svar när jag skriver om det här. Problemet är att resursfördelningssystemet är konstruerat på ett sätt som gör att en ökad andel elever i fristående skolor, samtidigt som den kommunala skolan tappar elever, gör att vi kastar bort skattepengar på en ineffektiv organisation.
En viktig bakgrund är att befolkningsprognoserna i de flesta kommuner fram till för några år sedan pekade uppåt. Därför har det byggts många nya skolor runt om i landet. Nya skolor kostar mer att driva än gamla, och lokalkostnaderna har därför ökat. I Göteborg ökade de till exempel med fem procent 2025, och lokalkostnaden kommer att fortsätta öka under 2026. Eftersom lokalkostnaden är en del av skolpengen betyder det att möjligheten att anställa lärare minskar.
Höga kommunala lokalkostnader är dock bara en del av problemet. Den andra delen är att friskolors skolpeng beräknas på den kommunala genomsnittskostnaden för lokaler. När kommunernas kostnad för lokaler ökar, ökar alltså även utbetalningarna till friskolorna.
Kombinationen av minskade kommunala elevtal, ökade lokalkostnader och ökad andel elever i fristående skolor blir en riktigt giftig cocktail för kommunernas budget, eftersom de fasta kostnaderna blir kvar när elever lämnar kommunens skolor för att gå i en friskola. Den kommunala lokalkostnaden ökar då i två steg: först när lokalkostnaden per elev stiger i takt med att nya skolor färdigställs, och sedan när färre kommunala elevpengar ska dela på samma lokalkostnader, vilket ökar friskolors skolpeng. Pengar flyttas från kommun till skolägare.
”Men det är väl bara att lägga ner kommunala skolor”, kanske ni säger. Nja, det är inte så lätt. Dels vill inte majoritetspolitiker göra föräldrar arga (i synnerhet inte i valtider), dels står skolkoncernerna redo att ta över besvikna föräldrars barn. Det gäller till exempel Academedia, som omedelbart efter att Göteborgs politiker meddelade att de behöver stänga skolor började undersöka möjligheterna att ta över elever från skolor som eventuellt kommer att stängas.
Kommunpolitikerns värsta mardröm är därför att stänga en kommunal skola och sedan se eleverna tas över av en friskola. Då kvarstår överkapaciteten, men andelen elever i fristående enheter har ökat, så fler friskoleelever tar med högre lokalersättning till ägarna.
Det här är något som många kommunpolitiker förstår, men som rikspolitiker ännu inte greppat fullt ut. Ett tydligt exempel kommer från Lidköping, där en centerpartistisk ordförande i utbildningsnämnden beskriver läget: kommunen stänger skolor, men friskolor expanderar.
”De ökade kostnaderna för kommunen kommer leda till att skolpengen räknas upp. Det betyder att mer pengar ska betalas till Raoul Wallenbergskolan – som själva inte har dessa kostnader, utan snarare orsakat dem, menar Andreas Bill (C)”.
Det här mönstret syns på många håll, bland annat i de tre kommuner där jag föreläst den senaste veckan. I Sollentuna minskar antalet barn samtidigt som kommunen redan har ett överskott på platser i den kommunala skolan. Lokalkostnaden är en av de största kostnaderna, men enskilda rektorer kan inte påverka den. När lokalkostnaden ökar minskar utrymmet för lärare. Nämnden har fått extra pengar för att under en övergångsperiod kompensera för tomma platser och ökade lokalkostnader per elev, men eftersom en hög andel elever går i fristående skolor – vars ägare nu ska få högre lokalkostnadsersättning – uppstår nedskärningar ändå.
I Mölndal minskar antalet elever. Om antalet klasser förblir oförändrat räcker pengarna inte till att anställa lika många lärare. Samtidigt ökar antalet elever i fristående skolor, vilket gör att kostnaden för köpta platser ökar ytterligare om kommunens lokalkostnad per elev samtidigt stiger, vilket den sannolikt gör.
I Kristianstad finns redan ett underskott på 20 miljoner på grund av tomma platser i den kommunala organisationen. När antalet barn och elever minskar ytterligare förvärras problemet. Med allt glesare elevkullar ökar dessutom risken för svåra ”delningstal” (t.ex. 40 elever på en skola). Det här är ett guldläge för friskolorna i kommunen, eftersom de får ökad ersättning när kommunens skolor går över budget.
Det finns också en annan effekt som är avgörande. Skolpengssystemet, så som det har utvecklats, bygger på att en stor del av stödet till elever som behöver mycket hjälp ska finansieras av skolpengen. Behovet av stöd i de kommunala skolorna är lika stort (ibland större), men antalet skolpengar som ska betala för stödet minskar hela tiden – dels på grund av totala elevtalsminskningar, dels på grund av att elever byter till fristående skolor.
Samtidigt är de elever som byter till fristående skolor statistiskt elever som i mindre utsträckning är i behov av stöd. De elever som är i behov av stöd finns kvar i kommunal skola, men skolpengen som ska betala för stödet har flyttat till friskolorna.
Balans har föreläst och skrivit om den här effekten i åtta år. Men nu är det ännu värre eftersom antalet elever i kommunal skola inte i samma utsträckning fylls på med inflyttning/invandring/barnafödande som fyller på underifrån i organisationen.
Vad rikspolitiker än tycker om valfrihet, konkurrens, vinstdriftens effektivitet och så vidare, så är detta verkligheten kommunpolitiker brottas med. Utbildningsnämndens ordförande i Tibro, centerpartisten Jan Henningsson, skickade en tydlig signal till rikspolitikerna när han intervjuades om sitt motstånd mot att en vinstdrivande skolkoncern skulle etablera sig i hans kommun: ”Man har inte råd att bedriva ideologi. Vi har ett antal skattekronor vi ska förvalta till invånarnas bästa.”
Den sammanlagda bilden i det här blogginlägget leder oss fram till tre slutsatser:
- Kommuner måste få högre skolpeng för sitt större ansvar.
- Kommunpolitiker måste kunna råda över total skolplatskapacitet i sina kommuner.
- Skolaktiebolag (i synnerhet vinstdrivande koncerner) kommer alltid göra vad de kan för att motarbeta kommunpolitikers försök att effektivisera skolorganisationen och öka andelen elever i de egna skolorna. De måste därför bort från skolväsendet.
De problem jag beskrivit i det här inlägget gäller i synnerhet små skolor och skolor på landsbygden. Det är ofta dessa skolor som läggs ner när politiker till slut gör slag i saken och stänger skolor. Med nuvarande lagstiftning om ersättning till friskolor straffas kommunernas skolnämnder dubbelt om de behåller halvtomma landsbygdsskolor och små skolor: först får de betala för att driva verksamheter som egentligen inte bär sig ekonomiskt och sedan måste de betala extra skolpeng till friskoleägare som aldrig själva skulle driva skolor som inte gör vinst.
Så här kan vi inte ha det i skolan och exakt samma resonemang gäller för förskolan. Det är där som problemen med minskade barnkullar syns först.
Marcus Larsson / tankesmedjan Balans
Källor:
Samlingsdokument med klipp från budgetar, årsredovisningar, delårsrapporter och tidningsartiklar