Vi får en del meddelanden från medarbetare i välfärden som känner igen sig i det vi beskriver. I fredags skrev Andreas till oss och berättade om hur det gick till när han drabbades som utmattningssyndrom. Andreas är rektor. Första linjens chefer i välfärden har ett omöjligt uppdrag, men chefer har ofta extra svårt att berätta om, och få hjälp med, arbetsrelaterad ohälsa. NPM-styrningen gör sådant med en organisation. Som chef förväntas du fixa vad som helst. Oavsett hur höga kraven är. Vi tyckte att Andreas berättelse behöver nå fram till fler så med hans medgivande publicerar vi meddelandet som ett gästinlägg.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Jag arbetade hösten 2016 som rektor för en större kommunal grundskola. Jag hade då arbetat som rektor inom gymnasie- och grundskola i 9 år, med alla krav och olika ansvar som det innebär. Det finns inget bättre än att få arbeta inom skola tillsammans med barn och ungdomar och uppdraget som rektor har jag egentligen aldrig ångrat. Eleverna ger så mycket tillbaka att man liksom silar bort de där motstridiga direktiven som olika förvaltningar vill att man ska följa, man vänjer sig med att valfriheten inom skolans värld har förvandlats till ett slagträ för vissa föräldrar att få sin vilja igenom.

Man försöker också tänka bort alla de kränkningar, oförskämdheter och även hot som man inte ofta men regelbundet får ta emot som reaktion mot beslut som man ensam måste fatta. Det ju så det är. Man kan inte jobba inom skolan idag utan övertygelsen att det är vi som välfärdsarbetare som ska ha förståelse och överseende. Grundantagandet är att konflikter med utomstående beror uteslutande på våra egna misslyckanden att utforma verksamheten utifrån individuella behov. Svårigheten uppstår dock när individen inte själv förstår sitt behov, eller när det är oklart vilket behov som ska prioriteras när det står i konflikt med andra eller andras behov.

I november 2016 sa mina närmsta medarbetare åt mig att gå hem. Jag hade då under en tid blivit alltmer irrationell, fått svårare att hålla isär olika möten och hålla ihop mitt fokus. Jag gick med på att gå hem och vila någon dag eller två. Dessa dagar blev till månader och jag kämpar fortfarande för att komma tillbaka till den jag en gång var. Men det kommer att ta tid att hämta sig helt från det fullkomligt handlösa ras som drabbade mig efter att jag hade varit hemma någon vecka. Under en lång tid skrev min fru små post-it lappar med kortfattade instruktioner för vardagssysslor. Ena dagen kunde det handla om att starta en tvättmaskin, någon annan dag om att ringa försäkringskassan. Det är oerhört svårt att beskriva, men jag hade liksom förlorat förmågan att tänka på egen hand. I mitt fall handlade det om att jag hade haft en orimlig arbetsbelastning under många år. Återhämtandet kommer förmodligen ta det dubbla.

I takt med att jag har börjat återhämta mig har jag också återfått förmågan att t.ex. planera min dag, även om det fortfarande inte får finnas alltför många faktorer att ta hänsyn till i planeringen – då får min fru alltjämt sköta logistiken. Det jag nu brottas med är främst skammen. Att hantera det faktum att jag inte pallade trycket, att jag vek ner mig. Även om jag rent logiskt förstår att även chefer kan bli sjuka är jag till stor del styrd av en övergripande organisationskultur som går ut på att förhöjt blodtryck, en veckomeny av värktabletter och det ständigt närvarande dåliga samvetet för något jag säkert borde ha gjort men inte hunnit är naturliga och därmed acceptabla följder av uppdraget.

Jag förstår ju nu att kunskapen om utmattningssyndrom är usel bland arbetsgivarna, svaren och lösningarna på problemen letas ensidigt hos den sjuke. Jag fick själv frågan i samband med ett av mina rehabmöten med min chef och arbetsgivarens HR-representant om jag hade funderat på om jag kanske inte passade som rektor – ”det fanns ju andra rektorer som inte blev sjuka av jobbet”. Man menade att ansvaret att genomföra de nödvändiga förändringar som behövde göras låg helt och hållet hos mig själv, eftersom att rektorsyrket är som det är och inte går att ändra på. I sann NPM-anda utgår man ifrån att systemet är utan brister, alltså måste problemet vara individen.

Det kommer att ta ett bra tag för mig att återfå både ork och självförtroende. Jag vet att jag kommer stärkt ur den här fighten med flera nyvunna insikter, både som människa och chef. Jag kommer t.ex. aldrig mer låta mitt arbete gå ut över min familj, över mina barn som under några års tid har fått tvingats leva med en pappa som slocknar av utmattning så fort han har kommit hem. Det priset är inget jobb i världen värt, inte ens om det handlar om att skapa välfärd för andra.

 

Fler berättelser från skolan:

Gästinlägg – “Lärare ett utrotningshotat släkte”

“Såna som jag går väl inte in i väggen”

Gästinlägg: Ett slag för de stelbenta bakåtsträvarna

 

 

Gästinlägg: Det jag brottas med nu är skammen
Taggar: