New Public Managementstyrningen leder till tystnadskultur

Dela det här inlägget:

Jag läser Lisa Magnussons text i DN om offentliga arbetsgivares försök att inskränka meddelarfrihet och fylls av vemod över att en så viktig demokratisk funktion som anställdas rätt att berätta för media om missförhållanden på sin arbetsplats är på väg att urholkas. Vemod, inte för att det här kommer som en nyhet för mig, utan för att några centrala utvecklingslinjer i samhället så uppenbart leder fram till just den här typen av övertramp. Vemod över att vi som engagerar oss i välfärden inte bättre lyckats förklara dessa självklara samband för medborgare och väljare.

Den så kallade New Public Manegementstyrningen (NPM) av välfärden har under de senaste 30 åren skapat en utbredd tysthetskultur på arbetsplatser i svensk vård, skola och omsorg. NPM kännetecknas av en strävan i det offentliga att kopiera styrsystem från det privata. Tanken när NPM infördes i offentlig sektor var att välfärden skulle effektiviseras genom bland annat konkurrens genom avreglering, årliga effektiviseringskrav i budget och politiker som anger mål för verksamheten istället för att sätta regler för verksamheten.  

Resultatet av NPM-styrningen har blivit att politiker med ansvar för vård, skola och omsorg lovar ständigt bättre kvalitet men till ett lägre pris. Tankesmedjan Balans har gång efter gång visat hur de här kraven på effektivisering gått ut över medarbetarnas arbetsmiljö och hur det skapat ökad stress och därmed ökad arbetsrelaterad ohälsa hos de som jobbar i välfärden. 

Samtidigt befinner sig dessa offentliga verksamheter på en marknad där de måste konkurrera med varandra och med privata utövare om det som i allt högre grad (hur illa man än kan tycka om det) bör benämnas som ”kunder” i vården, skolan och omsorgen. I den konkurrensen har de offentliga verksamheterna tvingats in i de privata verksamheternas fokus på varumärke och på att visa potentiella välfärdskunder att det är deras verksamheter som bäst uppfyller ”kundernas” behov av välfärd. 

Här hamnar politikers styrning av välfärden ofrånkomligt på kollisionskurs med lagstiftningen om meddelarfrihet och den demokratiska rätten anställda har att berätta om sin arbetssituation för media. De som jobbar i välfärden ska leverera högre kvalitet, till ett lägre pris, samtidigt som de bidrar till att bygga sina arbetsgivares varumärken. Det vore naivt att tro att den styrningen inte påverkar de anställdas lagstadgade rätt att prata med journalister eller att berätta om sin situation på t ex Facebook. 

I Lisa Magnussons text finns exempel på försök att reglera meddelar- och yttrandefriheten från Ronneby kommun, Nyköpings kommun och Marks kommun. Problemet är dock mycket större än att offentliga arbetsgivare använder sig av formella sätt att försöka minska sina anställdas möjligheter att säga sin åsikt. De informella sätten bidrar i praktiken i ännu högre grad till att en tystnadskultur lagt sig som en våt filt över välfärdens allt mer stressade arbetsplatser.

När jag själv bad mina följare på Twitter att sprida ett inlägg jag skrivit om Stockholms stads nedskärningar på förskolan och skolan överöstes jag med privata meddelanden från lärare som skrev att de inte vågade klicka på ”retweet”. De berättade om hur de tidigare ifrågasatts av sina chefer för att de diskuterat missförhållanden på arbetsplatsen och att de numer väljer att vara tysta för att slippa den typen av samtal och för att inte missgynnas i den individuella lönesättningen. 

Alla som följer de olika välfärdsupproren på sociala medier har kunnat läsa en uppsjö av vittnesmål – oftast anonyma – om hur anställda i vård, skola och omsorg råkat illa ut när de försökt att berätta om sina arbetsvillkor. Här länk till en text om situationen i förskolan.

Vi måste vakna upp ur den nyliberala drömmen att konkurrens och krav på ständiga effektiviseringar är en styrning som bara skapar vinnare. Demokratiska värden som bidragit till att skapa det öppna samhälle vi tidigare varit stolta över är inte bara hotade av NPM-styrningen, i mångt och mycket har vi redan förlorat dem.

Enda sättet att vinna dem tillbaka är att återgå till att ett förhållningssätt till styrning gäller för den offentligt finansierade välfärden och ett annat förhållningssätt till styrning gäller för det privatfinansierade näringslivet. Det går inte att både ha kakan och äta den. Fortsatt styrning genom konkurrens och avreglering, effektiviseringskrav och politiker som sätter ständigt högre mål kommer ofrånkomligt att leda till att den sorgliga utveckling Lisa Magnusson beskriver i sin artikel fortsätter.  

Marcus Larsson, Tankesmedjan Balans 

Tankesmedjan Balans
Vi som skriver detta är en liten tankesmedja med fokus på välfärdens styrning och på arbetsmiljö. Vi kan driva vår verksamhet tack vare att anställda i välfärden och andra som tycker om det vi gör ger oss ekonomiskt stöd. Hjälp gärna till du med.

New Public Managementstyrningen leder till tystnadskultur
Rulla till toppen